Kärlek vid andra ögonkastet!

I alla år, eller ja i många år åtminstone, har jag fått höra att jag är så himla kräsen när det kommer till killar. Alltså väldigt mycket har jag fått höra det. Och det jag har att säga om det är att dels så har dom haft fel, och dels så har jag rätt att vara hur kräsen jag nu vill vara, så länge jag inte klagat på att jag varit singel.

Det är ju även så att det måste vara ömsesidigt då det kommer till kärlek, och det är väl mer där det strandat för min del dom senaste åren. Har intresset funnits hos mig så har det inte gjort det hos motparten eller vice versa. Det är ju inte helt lätt det där. Sen är jag inte den som bara "nöjer mig" heller, vilket jag har en känsla av att många verkar göra. Liksom tar första bästa som kommer i ens väg för att slippa vara själv. Jag har alltid trivts ensam och har ett stort behov av ensamtid. Även om jag märkt att det behovet minskat senaste tiden...

Alla fall, jag har liksom alltid varit säker på att jag nån gång skulle hitta nån och att jag liksom då skulle känna det direkt. Folk har nog trott att jag haft en lång lista på "krav" på hur min kille skulle vara. Men jag har liksom bara väntat på "KÄNSLAN" om ni förstår vad jag menar?

För mig inträffade den känslan när jag träffade Kim för andra gången. Första mötet var ju på midsommarafton och då var jag grymt otaggad för fest och att träffa nytt folk kan jag säga. Malin berättade att Robin som hon träffat ett par helger innan skulle komma upp för att fira med mig, Malin och Erica och att han skulle ha med sig en kompis och hans lillebror som enligt henne nog var nåt för mig. Min enda tanke var då att "näru, skulle nog inte tro det!!" Totalt anti var jag, men jag hade ju liksom inget bättre för mig så jag liksom bestämde mig för att ändå göra det bästa av saken. Och faktiskt så blev det ju en väldigt trevlig midsommarafton. Malin frågade mig vid ett tillfälle senare på kvällen vad jag tyckte om brorsan (dvs Kim) och mitt svar var då "Pax mig!"

Efter helgen berättade Malin att Kim ville träffa mig igen och frågade om hon fick ge mitt nummer. Sa att det gick bra men att jag då var lite osäker på om jag ville ses igen för jag hade lite tankar på en annan kille. Sen gick ju dagarna utan att han hörde av sig, och det vet man ju hur det funkar... Mitt intresse växte ju helt plötsligt. Skrev ett litet hej på facebook, men det tog över en vecka innan han svarade på det. Sen bestämdes det ju att Kim och Robin skulle komma upp en helg till Järvsö, och vi fixade ju boende i Alpbyn. Inför den helgen kände jag att det skulle bli roligt men att jag ju skulle tycka det var skönt när dom åkte hem igen på söndagen. Helgen gick och det var ju med facit i hand världens underbaraste helg! Jag tyckte det verkligen var riktigt jobbigt när dom skulle åka sen. Den känslan hade jag INTE räknat med. När helgen var över så var allt jag kunde tänka "Vad hände egentligen?"

ALLT kändes annorlunda mot för andra killar jag träffat. Jag betedde mig annorlunda. Att han då var yngre än önskvärt är liksom nåt man måste bortse från. Även avståndet och allt annat som nu skulle tala emot. KÄNSLAN finns och det är det viktigaste!